Förlossningen - mitt livs största ögonblick

Vaknade flera gånger på natten av att jag hade ont i korsryggen

men det hade förekommit så många gånger tidigare att jag inte tänkte på att det kunde vara värkar.

Kring 11 på förmiddagen kände jag ett riktigt tryck mot ändtarmen

Och jag trodde stenhårt att jag var riktigt hård i magen och var tvungen att göra nr 2 på toaletten hela tiden.

Men hur mkt jag än försökte så kom det ingenting, och mer och mer ont fick jag.

Smärtorna var återkommande, det gjorde inte ont konstant.

Och eftersom jag redan två veckor tidigare börjat känna hur bebis börjat trycka sitt huvud

neråt så var jag inte särskilt förvånad över att det var ett starkt tryck ner mot bäcknet.

Efter ett tag började jag ändå "klocka" värkarna, dvs ta tid mellan verkarna och se hur länge

det dröjde mellan varje värk. Resultaten var då runt 8 minuter.

Jag var hel lugn, men Ahmed var däremot väldigt stressad.

Han smög sig ut och ringde min mamma och bad henne komma och köra oss till sjukhuset

eftersom han vet att om han frågat mig så hade jag total vägrat.

Det var liksom lite för overkligt för mig på något sätt, jag hade inte en tanke på att åka in.

-

Men hipps vipps, så kom mamma och väskorna stod redo framför dörren.

Jag visade inga uttryck på smärta för mamma speciellt så hon blev så förvånad

över att jag var så lugn men ville ändå skynda på till sjukhuset, men jag lyckades övertyga henne
om att vi skulle åka på dollarstore först och köpa lite gott med oss. Väl inne på sjukhuset började vi med kontroll. Nu var värkarna 5 min mellan varann.
-

En barnmorska kopplade upp mig till en maskin som mätte bebis hjärtljud, min puls och mina värkar.

Det visade sig vara väldigt starka värkar och barnmorskan sa efter en stund "din förlossning har startat"
Hon undersökte mig och jag var öppen 2, nästan 3 cm.
Och även hon var förvånad över att jag inte visade mer uttryck på smärtan

men jag kanske var i chock just då för att det hände så plötsligt?

Hon bad mig iallafall gå runt en sväng, och det blev att jag mamma o Ahmed åkte till gammelstan och beställde pizza, men precis innan pizzan kommit så kändes det som en ballong sprack

och "Poff" så gick vattnet. - Därmed började värkarna göra ont på "riktigt"

-

Vi packade med oss pizzan och åkte tillbaka till sjukhuset
Och när vi kom in skulle jag undersökas igen, först fick jag gå på toa och jag upptäckte

till min förskräckelse att vattnet var alldeles röd/brunt, blev panik slagen och
rusade ut till barnmorskan och hon sa:
"Vi skippar undersökningen och går direkt till förlossningen"
Jag som hade panik frågade såklart om något var fel? men nejnej allt var helt normalt sa hon.

klockan var runt 20 och jag hade blivit uppkopplad i apparaten

där än en gång bebisens hjärtljud mitt blodtryck och mina värkar mättes.

Värkarna var på väg till att bli outhärdliga, och lustgasen jag blivit erbjuden hjälpte inte ett smack.

-

Jag låg i en timma och försökte bara härda ut den extrema smärtan.
De undersökte mig kring kl 21.30 , och konstaterade att jag var öppen 4 cm.

De hade då räknat ut att förlossningen borde vara klar kring 05-06 på morgonen.

Och jag som hade räknat med det allra värsta från första början blev inte förvånad.
Trodde det skulle bli 24 timmars helvete av lidande

Eftersom jag inte hade någon smärtlindring så ville BM starkt att jag skulle ta epidural.

Vilket jag vägrade, men hon lyckades ändå övertala mig, och TACK OCH LOV!

Då försvann iallafall ryggsmärtan, så slapp man handskas med den.
Själva EDA sprutan kändes inte om man tänkte på smärtan av värkarna.

-

Nu skedde skift-byte och en ny barnmorska skulle komma och "ta hand" om mig.
Och , herregud den kvinnan var helt underbar! Utan henne vette sjutton vad jag hade gjort,

vilket otroligt stöd hon gav mig, kommer minnas henne resten av livet!

Nå iallafall, en kvart efter att förra BM kollat att jag var öppen 4cm, så kändes det som att det började trycka

på ordentligt. Så jag bad dem att kolla mig än en gång, BM sa att jag inte skulle oroa mig

för att man öppnas bara ca 1 cm i timman, men jag gav mig inte och hon fick lov

att kolla mig iallafall, och mitt i allt sa hon " nämen, oj! du är ju öppen 8 cm!! " 
-

Där tog min hjärna stop, och jag fattade inte vart tiden hade tagit vägen

det dröjde bara 10 min till sedan var jag öppen 10cm.

Vill verkligen inte skrämma upp någon men smärtan jag hade då var värre

än någonting jag ens kan tänka mig, det kändes helt sjukt det var verkligen ..

ja jag ska inte säga mer eftersom många gravida läser min blogg,

men jag kan samtidigt lova att även om det känns som att smärtan ska ta livet av en

så är det så 100% värt det!
-

Oj vad jag kände mig obekväm, ville bajsa eftersom det kändes som att jag skulle

skita ner mig när som helst, och så rädd man varit o vad man har tänkt på att man

kommer skita ner sig när man föder barn men inte en liten lort kom det, *haha

Jag ville sitta, men det var totalt omöjligt, eftersom huvudet glidit ner i bäckenet.
Men mest av allt ville jag bara försvinna...

Vi bara väntade på att kryst-värkarna skulle börja. Kändes helt overkligt kunde inte tänka mig

att jag skulle få värkar som skulle göra så att jag VILLE krysta.

Men väntan blev inte lång, och mitt vad det var så ville jag bara krysta mer än någonsin.

TILLS jag upptäckte smärtan som tredubblades ...

-

Kan inte skriva hur det kändes , med respekt för dem som ska föda.

Men jag kan säga att jag är så jävla stolt över mig själv att jag klarade det! 
Kryst arbedet brukar ta 1 till 2 timmar, men till den stora förvåningen

så tog det mig 20 minuter!
-

Ahmed hade panik över hur mkt smärta jag hade och frågade om dom inte bara kunde

dra ut bebisen så jag slapp smärtan ... eh de skulle väl alla göra om de gick? Haha

Han var då inge förlossnings stöd, min stora starka karl pallade inte riktigt trycket!
Så därför var det sån otrolig tur att jag hade denna underbara barnmorska!

När hela bebisen glidit ut , kände jag sådan lättnad och lycka.

Det var det starkaste mest känsloladdade ögonblicket i mitt liv, helt underbart.
Ojoj, om man ändå kunde beskriva med ord!

När jag hörde lillan gråta och fick henne på min mage, då bara fylldes hela mitt hjärta

och det kändes verkligen som att jag har ALLT jag någonsin kan önska mig.
"Now I'm complete". All den smärtan jag kännt innan var som bortblåst.
Jag minns inte längre hur det kändes, eller hur ont det gjorde, bara att jag just då

tänkte "snälla låt mig dö" .. Utgår från det då jag återberättar ;)

Aisha - 51.5 cm lång 3605 kg exakt!

---

Nå, efter förlossningen var klar kom en doktor och hämtade min lilla flicka.

Det visade sig att hon hade hunnit bajsa i fostervattnet, och att det var därför

det var alldeles brun-blodigt. Jag hade hört innan att det är ganska allvarligt,

Och eftersom hon hade hunnit svälja vatten och fått det i lungorna blev vi kvar längre på sjukhuset
för hon fick sova på intensiven två nätter under bevakning.

Men hon var så stark min lilla bebis, hon klarade allt galant utan komplikationer! 
Såklart var det tråkigt för mig och Ahmed att inte få ligga och titta på henne

hela första natten, men hon är ju vår för resten av livet ♥

Vårat allt ♥

Suttit och läst om din förlossning nu och man blir helt fast... Tänkte hela tiden: nej den får int ta slut haha :)



Underbart.. Och du är så stark och hon är så fin :)



Längtar tills jag får träffa er <3

underbart ... <3

Såå ont de gjorde men lätt att man skulle göra om det när som helst=) så sööt och fin hon är din prinssesa!KRam

Tack för att du redde ut det där med bajskänslan...alltid funderat på det (skrattar) ... Kul var det iaf att läsa om din karl. en vän till mig sa samma sak om sin att han inte var till nån hjälp haha. grattis till lillan !=)

Jätte intressant att läsa om förlossningen :) Kan du skriva lite mer om vad som hände efter med din lilla tjej? Vad gjorde dem med henne när hon blev hämtad av doktorn?



Har följt din blogg ett tag nu! =)

Ååh, blir tårögd <3 Om 2 månader är det min tur och trots smärtan du beskriver så längtar jag, ja, inte längtar jag efter smärta, men efter att få hålla bebis :D

men helt underbart !